2011 - 02 - 06
Detta är mina katters egen sida.
Här kan du lära känna dom lite bättre, för dom är verkligen olika individer allihopa.
Intervjuerna kommer att visa just det - att dom är olika som individer, liksom vi människor är.
Vad som händer i vårt dagliga liv tillsammans kan du sen läsa om på startsidan.
Första intervjun är med...
NFO f 09 23
( Norsk Skogkatt, sköldpadd - tigre´ med vitt)
Vad heter du egentligen? - S* Ulabrands Kokomo.
Vad kallas du för? - För det mesta kallas jag Koko eller Mamsen.
Hur gammal är du? - Jag är åtta år. Jag fyller nio i maj.
Var är du född? - I Helsingborg .
Fast jag flyttade hem till matte när jag var 12 veckor gammal.
Det var jätteotäckt att åka bilen först, men mattes papps satt hos mig
hela vägen och han var så snäll så jag somnade vid andra rödljuset,
sen minns jag inget mer förrän vi var hemma.
Hur många syskon har du? - Två kullsystrar, sen har jag en massa halvsyskon i andra kullar.
Hela kullen - Koko längst till höger.
för det är godare än den sorten jag får (Specific FXD), men matte säger att jag blir för tjock om magen då. Så jag får bara det som tillägg ibland.
Vi får alltid lördagsgodis, det är alltid nåt gott...
- jag gillar kokt torsk bäst för den har mattes papps fångat till mig.
Han är min favvis.
Koko 4 veckor gammal.
Vad leker du helst med? - Hhmmm... jag är inte så mycket för att leka...
men när matte får ett kuvert med såna där remsor man kan riva av så tigger jag alltid ett par såna.
Dom ska vara nya när man lekar med dom, sen är dom inte roliga mer!
Vad är ditt favvisbus? - Som jag sa så är jag inte mycket för bus, har aldrig varit faktiskt.
Men ibland är det kul att jagas med Lukas, men bara ibland. När jag vill.
(Koko har mer än en räv bakom varje öra ska ni veta, hon kan en massa bus fast hon vill låta påskina att det är under hennes värdighet att busa. Mattes anm.)
Visst kan hon...
Vem är din bästa kompis? - Kompis... I don´t do kompis... Jag är Mams.
Det är ju jag som bestämmer här i huset så jag har inga favvisar.
Men jag är den enda som kommer överens med Chibelle så då får jag väl säga henne ...
Vilken är din bästa resp. sämsta sida? - Jag är jättesnäll faktiskt. Jag har haft en kull kattungar, därför så är jag högst i rangordning, så jag bestämmer här hemma. Fast matte tror att hon bestämmer, dream on matte. Jag har finast päls också.
Om jag måste svara på sämsta sidan så är det nog att jag lätt blir irriterad på kompisarna om dom inte respekterar min privara sfär. Jag blir helt enkelt skitförbannad om dom kommer för nära om jag ligger och sover eller så.
(Koko låter farligare än hon är, hon fräser både när hon busar och när hon blir irriterad, så man blir lite förvirrad ibland om man bara går efter hur hon låter, mattes anm.)
Vad gillar du bäst med sommaren? - Jag kan vara ute nästan hur mycket jag vill i min rastgård.
Det är så mysigt att vara i rastgården på sommaren och sola eller bara ligga skuggan och jäsa.
Jag fick rastgården i present av matte när jag väntade mina bebbar!
(Rastgården blev klar ett par veckor innan Koko fick kattungarna,
men alla har lika stor rätt till att vara där. Mattes anm.)
Vad tycker du om vintern? - Ganska mysigt att slippa gå ut, för det är så blött och slaskigt.
Men snöar det så är det rätt härligt att vara ute. En stund.
Spana på fåglar vid fågelbordet är också bra tidsfördriv.
Var sover du helst? - Allra helst i mattes säng. Annars kurar jag nog oftast ihop mig på ryggstödet på mattes skinnsoffa. Jag har koll på alla och allt där...
(Jag förstår inte hur hon kan hålla balansen när hon ligger där och snarker så väggarna vibrerar.
Mattes anm.)
Koko 4 år gammal.
Vad tycker du om dina kompisar? - Lukas, en finne i röven. Njae... han är väl OK, bara han kunde ge faaan i att jaga mig när jag inte har lust att busa.
Jag fattar inte att jag kunde gå med på att skaffa ungar ihop med honom.
Det är mattes fel. Men jag älskar mina ungar!
Fashion - Min unge, världens snällaste, brås på mig så klart. Hon har ärvt mina anlag - superkvalite´t på pälsen, lugn och sansad. Kunde kanske tänka lite på vad hon äter om jag får säga så...
Chibelle - Hon har alltid gått under namnet Blådåren...och det namnet gör hon skäl för...Siggig, fisförnäm, tror hon är bättre än mig, hon är inte ens i närheten. Busar och far som en...just det, ...en blådåre.
Annars är hon rätt ok.
Så till sist, vad tycker du om din matte om du får säga fritt ur hjärtat? - Jag älskar att ligga i mattes knä och mysa om kvällarna, när vi kollar på tv.
Hon är jäkligt envis - det är dåligt när man ska klippa klorna för hon ger sig aldrig förrän alla är klippta, dööjobbigt.
Hon är noga med hur vi ser ut, det är ju bra. Jag har aldrig gillat att kamma mig, tycker det gör sååå ont, men hon har varit så eeeennnvvvvissss, och faktiskt fått mig att tycka det är rätt skönt att kamma sig. Fast jag hade bestämt mig för att det kan hon glömma!
Annars är hon väl rätt ok, försöker vara rättvis och så.
Hon tar alltid mitt parti. I like...
Hon sköter sig bra för hon tror att det är hon som bestämmer...
( Matte vägrar att åka till veterinären med dig varje vår för att raka bort alla dina tovor för att du inte vill kamma dig. Matte skäms då och så är jag faktiskt för snål till det...350 spänn för att du bara tramsar. Peppar, peppar i år är nog första gången vi slipper åka dit får att klippa dig. Kanske du får en belöning istället, tänk på det. Mattes anm.)
Koko i rastgården januari - 2011.
Vad var det som gjorde att just Koko flyttade hem till dig? - Jag blev helt enkelt förälskad i Koko första gången jag såg henne.
Jag hade letat efter en kattunge ett tag och visste att jag helst ville ha en Norsk Skogkatt.
Så en kväll när jag satt vid datorn och tittade på en massa olika uppfödares hemsidor så hamnade jag på S*Ulabrands sida och där fanns tre små flickor till salu.
Det var kärlek vid första ögonkastet!
Jag var tvungen att ta med telefonnummret och ringa från jobbet dan därpå.
Jag vågade inte vänta tills på kvällen, hon kunde ju bli bokad innan.
Jag fick tag på uppfödaren, Kokos gammelmatte och jag fick komma dit och träffa Koko.
Det går inte att förklara riktigt, jag visste direkt när jag såg henne att det var rätt.
Denna ulliga gulliga plirande ullboll som tittade på mig med ögon fulla med bus, nyfikenhet och tillit samtidigt.
Klart att jag smälte!!!
Tur för mig att gammelmatte också tyckte att jag skulle passa som Koko´s nya matte.
Tack gammelmatte Mona, för att jag fick förtroendet att "adoptera" Kokomo.
Gå gärna in och titta på
Jag vet bara inte ännu hur den ska utformas, men här följer lite historik.
Katter...det har jag haft så länge jag kan minnas, sen jag var liten grebba.
Min första katt hette Kidde och han var en vacker svart kattunge som växte upp till en ståtlig hankatt med stor PONDUS.
Jag var bara 3-4 år gammal när jag fick honom av min faster och han fick bo hos min mormor och morfar, men han var MIN och jag älskade honom från första ögonblicket.
Det finns inte många foton på honom och jag har ganska suddigt minne, men jag minns i alla fall att han älskade och kela.
Fick han ligga på någons mage och mysa så var han nöjd med tillvaron.
Jag minns inte hur många år vi hade honom, men han var min första kärlek!
Jag var fast!
Det sägs ju att man är antingen hund eller katt-människa.
Tja... det råder nog inga tvivel om vad jag är.
Vi hade hund i familjen under många år när jag var barn.
Även hos mormor och morfar fanns det flera stycken.
Jag höll alltid på med hundarna, borstade, promenerade eller bara lekte med dom.
Jag har alltid sagt att jag ska ha en hund själv en gång, men det har inte passat in i mitt liv hitills.
Men vem vet vad som händer så småningom när jag har tiden som krävs.
Tillbaks till katterna...
Jag var nog ~13 år när Hampus kom in i mitt liv
Han var svartsilvertigre´.
En liten kis som var född i stallet där jag red.
Det behövdes inte mycket övertalning hemma innan jag fick ta med honom hem.
Åhh...så fin han var, och så snäll sen...
Glädjen stod högt i tak!
Vi hade så roligt, busa var det bästa Hampus visste.
Tiden gick och Hampus började bli könsmogen. Alltså dags att börja fria. Dom snyggaste kattfröknarna bodde naturligtvis tvärs över vägen.
En dag när han var på friarstråt glömde han bort faran som lurade på vägen.
En dag när han var på friarstråt glömde han bort faran som lurade på vägen.
Det gick så fort...
Jag glömmer aldrig ljudet av bromsarna...och dunsen!
"Hampe-gubben" du finns i mattes hjärta.
Julia. Så hette hon.
Världens sötaste kattflicka.
Hon var svart med vit nos och vita tassar.
Hon var bara så Söt!
Julia föddes också i stallet där jag red.
Hon var ensam kvar när dom andra kattungarna i kullen blivit borttingade.
Denna gången var det inte lika lätt att övertyga föräldrarna.
Mamma sa blankt NEJ!
Men jag är envis, så jag tänkte att bara hon får se Julia så smälter hon.
Därför hade jag en plan...
Jag cyklade ofta till stallet. Det var väl en 12-13 km tur och retur. Ungefär halvvägs passerade jag byns affär, där skaffade jag en trälåda med lock.
Den satte jag på pakethållaren och sen trampade jag vidare till stallet.
Den satte jag på pakethållaren och sen trampade jag vidare till stallet.
På kvällen innan jag skulle cykla hem bäddade jag med halm i lådan, stoppade ner Julia, stängde locket.
Sen bar det iväg hemåt.
Hon pep lite först, men hon somnade snart.
Mamma var ute på gårdsplanen när jag kom incyklande med lådan på pakethållaren.;
Hon fattade vad som var på gång redan innan jag stannat cykeln. Av hennes ansiktsuttryck å döma så var jag ganska säker på att jag skulle få cykla tillbaka hela vägen till stallet med Julia igen.
Men envis som jag är så lyckades jag övertyga mamma om att Julia skulle bli avlivad om jag lämnade tillbaka henne, därför bara måste hon få stanna.
Om det var jag eller den Sötaste Julia som övertygade henne vet jag inte, men Julia stannade.
Julia växte, liksom vår kärlek till henne.
Hon blev så klart hela familjens kelgris.
Till och med mamma föll som en sten för henne, men det visste jag ju att hon skulle...
Dessvärre fick vi inte ha Julia hos oss mer än 10-12 månader.
Hon mötte också en bil på vägen.
VÄGEN
Jag avskyr den vägen.
Julia, lilla fröken...du var den SÖTASTE jag nånsin sett!
Något år senar var det så dax igen!
I huset mitt emot mina föräldrars, bodde en gammal farbror som hade åtmindstone en honkatt som var lite halvvild. På sommaren det året kunde man från vårt vardagsrumsfönster se en kull kattungar som lekte på på gårdsplanen inne hos "gubben".
Dom höll till alldeles utan för porten på ladan.
Det var ca 5-6 stycken i kullen, jag minns inte exakt men åtmindstone 3 var kolsvarta.
En av dom hade jag spanat in.
Jag frågade "gubben" som bodde där om jag kunde få den?..
Det fick jag, sa han, om jag kunde ta den, för dom var INTE tama.
Då visste jag inte riktigt vad jag gav mig in på, men som sagt; jag är ENVIS.
Den sommaren tillbringade jag många, långa kvällar utanför den laduporten. Det var ett litet hål i muren bredvid porten där kattungarna och kattmamman gick ut och in.
Där satt jag med trälådan bredvid mig.
Jag bjöd alltid på lite mat och god mjölk. Kattungarna var hungriga.
Men trots hungern så var dom mycket försiktiga.
Men trots hungern så var dom mycket försiktiga.
Det var tålamodsprövande...
Jag hade nog suttit där nästan varje kväll i ett par veckor innan jag lyckades fånga just Filip. För det var Filip jag skulle ha. Skam den som ger sig.
Jag fick tag i nackskinnet och ner med honom i lådan. På med locket.
Det var som en reflex! Äntligen var jag snabbast!
Jag hade försökt så många gånger och han slank undan varje gång. Sen tog det flera dar och mycket gott på fatet för att bygga upp förtroendet igen.
Men nu satt han äntligen i lådan.
Det var ändå bara början på en massa jobb.
Han var visst vild, vill jag lova.
Utan pappas hjälp hade jag aldrig klarat att få honom tam.
Oj, så mycket tid vi ägnade åt Filip. Det visade sig hjälpa ialla fall. Sakta men säkert började han lita på oss.
Mycket kärlek och god mat kan göra underverk!
I början bodde han mest inne men så småningom fick han gå ut och in som han ville. Det trevs han med.
Filip blev riktigt tillgiven trots protesterna i början, men nån knäkatt ville han inte vara.
Filip var stolt, man kunde se det på honom. STOLT.
Det där lite vilda fanns alltid kvar nånstans inom honom.
När han blev vuxen och började "ränna på byn" så tog han först inga längre turer, var bara borta för dagen. Han kom hem på kvällen och var hungrig som vanligt.
Allteftersom tiden gick så gjorde han längre och längre utflykter. Han kom dock alltid hem och slickade såren efter slagsmålen, åt upp sig och vilade ut. Innan han stack iväg på en tur igen. De här utflyktsturerna upptog allt mer av Filip´s tid och vi människor i hans "familj" blev alltmer obetydliga för honom.
Jag visste inte att det var sista gången...
Då skulle jag låst in honom!
Jag visste inte att han inte tänkte komma hem igen.
Hade jag vetat så hade jag hindrat honom från att gå.
Visste han?
Han hade det vilda, stolta i sig.
Trots att Filip verkade trivas i vår familj så tog äventyrslusten över och han kom inte hem mer.
Han kände sig nog aldrig riktigt hemma där, trots allt.
Flera år efter att Filip slutat komma hem så såg vi då och då en stor svart katt smyga omkring i skogen bakom vårt hus.
Vi var ganska säkra på att det var Filip. Han hade nog ändå lite "koll på sin familj".
Jag vet inte vad som sen hände Filip, men vi skaffade inte nån mer katt på några år.
Vi hoppades förgäves på att han nån gång skulle tröttna på äventyret och komma hem.
Vi hoppades förgäves på att han nån gång skulle tröttna på äventyret och komma hem.
Jag kan bara hoppas att han fick ett långt, gott och vilt liv.
Filip, vännen! Min stolte, vilde, egensinnige katt...
Matte slutar aldrig vänta.
Nej...berättelsen slutar inte här.
Dom är fler...mina katter.
Men nu gör jag en paus och återkommer en annan dag
och berättar om fler av mina käraste vänner.
Så...fortsättning följer.
2011-01-24
Här fortsätter berättelsen om mina katter.
När Filip flyttat till skogs så var vi utan katt i familjen under några år.
Först väntade och hoppades vi ju att Fille skulle komma hem igen, men ju längre tiden gick så förstod vi ju trots allt att det inte skulle hända.
Det kändes ändå inte rätt att ersätta honom...
Jag minns inte exakt hur lång tid som passerade, men några år var det...
Så en dag var det mamma (hör och häpna) som sa att en av hennes arbetskamrater hade en kull kattungar och mamma hade redan valt ut en liten kattfröken som skulle flytta hem till oss.
Svart som natten var hon och pälsen var ullig (det visade sig att hon var semilånghår). Hon hade dom busigaste ögon jag nånsin sett, och busig var hon, Lisa.
Mamma fick bestämma namnet eftersom hon valt ut kattungen.
Lisa kallades dock för Turbo, åtmindstone det första året.
Varför?
Jo, hon hade bara en växel, turboväxeln.
Hon var så busig så man hann knappt se henne som hon for omkring.
Mina föräldrar har en öppen trappa som går från ovanvåningen ända ner i källaren och Turbo (Lisa) älskade att busa i den. Hon for upp och ner som en galning. En dag missbedömde hon avståndet och trillade emellan trappstegen nästan ända uppifrån ovanvåningen och landade på ett trappsteg nästan ända nere i källaren. DUNS!
Vi trodde hon dog! Vi rusade fram till trappan allihop. Hon såg så snopen ut.
Sen ruskade hon lite på sig...sen var det full fart igen, som om ingenting hade hänt.
När Lisa var ett par år gammal började hon bli ganska rund om magen...
Jodå, vid en närmare titt så visade det sig att hon var dräktig.
Guuud, så spännande det var! Väntan,väntan...
Tre små fina kolsvarta bebbar fick hon. ( jag kan inte låta bli att fundera lite över vem hon hade varit på dejt med, om Fille bodde kvar nån stans i närheten fast vi aldrig såg honom?)
Jag hade tur och fick vara med på hennes förlossning. Jag satt tyst som en liten mus i hörnet och tittade på . Hon var så fantastiskt duktig, hon visste precis vad hon skulle göra.
Bebbarna, som var honor alla tre, fick namnen Ellen, Mimmi och Vivan.
Ellen och Vivan var semilånghår och Mimmi var korthårig.
När dom var gamla nog så flyttade Ellen hem till en av mammas arbetskamrater.
Usch, vad jag grät.Det var såå svårt att skiljas från den lilla sötnosen.
Mimmi och Vera då?
Jag hade precis avslutat min utbildning och hade just flyttat till egen lägenhet och fått fast jobb i en större stad några mil från föräldrahemmet.
Det var ju självklart att Vivan och Mimmi skulle flytta hem till mig.
Så blev det.
Det fungerade jättebra, vi trevs så bra i vår lya, alla tre.
Ibland, när jag skulle ut med kompisarna som bodde kvar på hemorten så bodde jag över hos föräldrarna.
Mimmi och Vivan följde så klart med, det fungerade jättebra. Dom kände igen sig, dom var ju födda där och Lisa accepterade att dom var där.
Mimmi som var lite blyg och försiktig av sig stannade gärna inomhus.
Vivan däremot älskade att vara ute. Det fick hon ju bara vara när vi hälsade på mina föräldrar.
Så hon stack ut så fort nån öppnade dörren. Jag var inte helt förtjust i det, men hon hade ju så roligt ute och hon gick ju inte så långt.
På höstkanten när Mimmi och Vivan var ungefär 8 månader, bodde vi över en helg igen och naturligtvis skulle Vivan ut.
Inget konstigt med det.
Jag och mamma var inne när vi hörde en bil panikbromsa och så kom dunsen.
Vi visste direkt vad som hänt, frågan var bara vem? Lisa eller Vivan?
Pappa var ute och hörde också vad som hände, så han fick ta hand om ytterligare ett offer för trafikdöden.
Jag förstår fortfarande inte vad alla katter ska över vägen att göra???!!!
Det var Vivan.
Min älskade Vivan...Jag var sååå ledsen.
Min vackra, svarta tös med den silkeslena blanka pälsen... sååå vacker!
Jag bestämde mig där och då!
Aldrig att jag ska ha en katt till som blir offer för vägen!
ALDRIG!
Jag sörjde.
Mamma och pappa sörjde.
Och Mimmi sörjde.
Hon gick omkring och letade efterVivan när vi kom hem. Hon jamade och jamade.
Hon var orolig och verkade så sorgsen.
Jag tyckte så synd om henne. Hon hade ju aldrig någonsin förut varit ensam. Nu fick hon plötsligt vara ensam varje dag när jag jobbade.
Det tog bara några veckor innan jag insåg att detta kommer inte att fungera.
Mimmi mådde dålig och därför mådde inte jag heller bra.
Mimmi behövde en kompis!
Jag började läsa annonser i tidningen, och det tog inte lång tid innan jag hittade vad jag sökte.
Kattungar skänkes!
4 st korthåriga skänkes
1 st långhårig - 100:-
nederst stod telefonnummret.
Jag ringde direkt! Det var tidigt på morgonen, för jag skulle iväg och jobba sen.
Jodå, den långhåriga fanns kvar.
Jag tog en chansning och frågade om jag kunde boka henne per telefon, eftersom jag inte kunde komma och hämta henne förrän dagen efter när jag var ledig.
Det gick bra, dom lovade att hålla henne till dagen efter.
Det var ett av de längsta arbetspass jag haft.
Jag sov knappt på natten heller.
På lördagsmorgonen satte jag Mimmi i transportburen och så åkte vi iväg för att hämta Mimmis kompis.
Jag hade fixat en papplåda i affären som jag skulle sätta kattungen i.
Hon fanns kvar, som utlovat.
Åhh, så söööööt!
Rund som en boll, ullig, bruntigre´,och alldeles beige på magen, små tofsar på öronen som en liten lokatt.
Hennes mamma var svart perser och pappan röd semilånghår av obestämbar ras.
Jaaa, det fanns aldrig nån tvekan. Jag föll direkt.
Hon var urgullig och skulle såklart bli Mimmis nya kompis.
Sheba...ja Sheba skulle hon heta.
Det hade jag nog bestämt redan innan jag hämtade henne.
Hon placerades i lådan och vi åkte mot mitt föräldrahem. Jag ville ju visa upp denna lilla sötnos.
När vi åkt ungefär halvvägs blev Sheba trött på att sitta i lådan, så hon försökte ta sig ut..
Till slut blev jag tvungen att stanna, för varje gång jag puttade ner henne i lådan så blev hon bara mer beslutsam att ta sig ut därifrån.
Hon skulle inte sitta i lådan.
Det fick bära eller brista, men jag var tvungen att släppa in henne tillsammans med Mimmi.
Hhrrm...Jag visste ju inte hur Mimmi skulle reagera.
Mimmi blev så glad. Hon tog sig an Sheba direkt och började putsa henne.
Hon fattade direkt att det var hennes kompis.
Herregud, vad skulle jag med papplådan till???
Däremot blev inte min mamma överförtjust direkt.
Hon tyckte att Sheba var jätteful, skabb i öronen hade hon (det fick hon medicin för så det försvann snart) och , ja det var sååå många fel på lilla Sheba.
Mamma tyckte det kunde räckt med Mimmi nu.
Idag vet jag att hon inte menade vad hon sa, men hon saknade fortfarande Vivan.
Jag vet också att hon kom att älska Sheba lika mycket som jag, när hon väl lärde känna henne.
Jag minns inte riktigt hur många år mina föräldrar hade Lisa, men hon blev också offer för vägen efter några år.
Därefter hade inte mina föräldrar någon katt på flera år.
Så en dag såg jag en kull kattungar på baksidan på mitt jobb. Dom var vilda!, men ett par stycken var svarta.
Ett telefonsamtal till mamma, -Nej, vi ska inte ha fler katter....Var det en svart sa du..?
-Ja...
-Det hade ju varit roligt... men dom blir ju bara ...
Jag behövde inte höra mer. Jag har fångat vilda katter förr.
Denna gången fick jag dessutom hjälp av en arbetskamrat. Vi lyckades snart fånga en av dom svarta med en fjärilshåv. Ner i lådan.
Raka vägen hem till mamma och pappa. Dom vågade inte öppna lådan.
Tänk om den var lika vild som Fille varit...
Jag öppnade lådan och upp tittade en halvt vettskrämd liten kattunge. Hon var helt annorlunda mot Fille.
hon gick att hantera direkt, och efter en liten stund och lite god mat så spann hon i knäet på pappa.
Hon fick namnet Lisa. (Lisa2)
Hon är nu, tjaaa... jag tror hon måste vara över 10 år gammal nu.
Hon har också blivit påkörd en gång när hon var ungefär ett år, men lyckligtvis fick hon "bara" en rejäl hjärnskakning och hon har "peppar, peppar" aldrig gått på vägen sen.
Hon är mina föräldrars ögonsten och hon följer dem vart dom än går.
Här slutar historien för idag.
Jag återkommer med fortsättningen på berättelsen om Mimmi och Sheba.
